De äldre orsak till ungdomens dystra framtid?
Debattartikel i HBL/januari 2011
Hemkommen från en tre veckors resa i Indien läser jag Patrick Lindmans debattartikel (Hbl 20.12.2010) och blir bedrövad. Att han ser dystert på ungdomens framtid framgår med all tydlighet. Framtiden torde dock inte bli mindre dyster av att skuldbelägga den åldrande befolkningen. De äldre kan knappast ställas till ansvar för att staten inte satsar tillräckligt på ungdomen.
Som orsaker till att ungdomen hamnat i kläm i dagens samhälle nämner Lindman många orsaker såsom recessionen, statens skulder och ränteutgifter, att kapitalet flyr utomlands, hälsovården mm mm. Han nämner också gång på gång ”en snabbt åldrande befolkning”, att ”pensionsavgifterna stiger och kommer som slutkläm fram till att ”välfärdstaten i sin nuvarande form måste överges”. Vad som avses med det sistnämnda framgår inte. Den nordiska välfärdsstaten i sin ursprungliga form har dock naggats så mycket i kanten redan att det inte finns mycket mera att överge.
Den negativa attityd mot de äldre som artikeln ger uttryck för förekommer tyvärr rätt allmänt i dag. De äldre borde inte få tära på samhällets resurser. Ändå är det just den ”åldrande befolkningen” som lagt grunden till dessa resurser. Debattören anser att ungdomen under och efter kriget är den enda som haft ”lika dystra framtidsutsikter som dagens ungdom”. De äldre i vårt samhälle är ju de som var unga då. Borde de inte åtminstone förunnas en trygg och ljus ålderdom?
I sin nuvarande form har ”välfärdsstaten” lett till att ett stort antal pensionärer och åldringar har det svårt i dagens Finland. Många hör till samhällets allra fattigaste, vilket delvis är en följd av de sparåtgärder som riktades mot den äldre befolkningen under den förra recessionen i början av 90-talet. Införandet av det brutna indexet och slopandet av folkpensionens grunddel har lett till klyftan mellan löner och pensioner blir allt större medan de stigande levnadskostnaderna drabbar löntagareoch pensionärer lika. Allt fler pensionärer syns bland andra utsatta grupper i brödköerna.
I festtal av samhällets höjdare får vi ofta höra uppskattande ord om pensionärerna som resurs i samhället. Tyvärr ser man inte mycket av denna uppskattning i vardagen eller i den offentliga diskussionen. Kostnaderna för pensioner och behovet av vård och omsorg är de frågor som dominerar. Ändå har den äldre generationen under sitt yrkesverksamma liv betalat skatt och pensionsavgifter för sin kommande pension och betalar självfallet fortfarande skatt. De skattesänkningar som gjorts under de senaste åren har gällt löntagarna medan många pensionärers skatteprocent har ökat. Andelen äldre som är i behov av resurskrävande vård och omsorg är sist och slutligen mycket liten i relation till hela antalet pensionärer. Å andra sidan sparar samhället in på utgifter för olika former av service tack vare det obetalda arbete som pensionärerna utför inom tredje sektorn. De ca 300 000 närståendevårdare – i huvudsak pensionärer – som vårdar en hjälpbehövande anhörig i hemmet inte att förglömma. Pensionärerna är också goda konsumenter i den mån de har medel till det. De konsumerar dagligvaror, kultur, resor osv. Den positiva resurs som de äldre utgör glöms tyvärr oftast bort när vi diskuterar äldrepolitik.
De äldre är inte en grå massa eller ett presumtivt sparobjekt för frustrerade beslutsfattare.
Samhället har arbetat för bättre välfärd under hela efterkrigstiden. En följd av det är att vår livslängd har ökat. En realitet som måste accepteras är därför att antalet äldre snabbt har ökat och fortfarande ökar. Ingen är dock betjänt av att olika grupper i samhället ställs mot varandra. Det är mera konstruktivt och avgjort mera fruktbart att i samförstånd arbeta för att förbättra utsatta gruppers levnadsförhållanden.
Hemkommen från en tre veckors resa i Indien läser jag Patrick Lindmans debattartikel (Hbl 20.12.2010) och blir bedrövad. Att han ser dystert på ungdomens framtid framgår med all tydlighet. Framtiden torde dock inte bli mindre dyster av att skuldbelägga den åldrande befolkningen. De äldre kan knappast ställas till ansvar för att staten inte satsar tillräckligt på ungdomen.
Som orsaker till att ungdomen hamnat i kläm i dagens samhälle nämner Lindman många orsaker såsom recessionen, statens skulder och ränteutgifter, att kapitalet flyr utomlands, hälsovården mm mm. Han nämner också gång på gång ”en snabbt åldrande befolkning”, att ”pensionsavgifterna stiger och kommer som slutkläm fram till att ”välfärdstaten i sin nuvarande form måste överges”. Vad som avses med det sistnämnda framgår inte. Den nordiska välfärdsstaten i sin ursprungliga form har dock naggats så mycket i kanten redan att det inte finns mycket mera att överge.
Den negativa attityd mot de äldre som artikeln ger uttryck för förekommer tyvärr rätt allmänt i dag. De äldre borde inte få tära på samhällets resurser. Ändå är det just den ”åldrande befolkningen” som lagt grunden till dessa resurser. Debattören anser att ungdomen under och efter kriget är den enda som haft ”lika dystra framtidsutsikter som dagens ungdom”. De äldre i vårt samhälle är ju de som var unga då. Borde de inte åtminstone förunnas en trygg och ljus ålderdom?
I sin nuvarande form har ”välfärdsstaten” lett till att ett stort antal pensionärer och åldringar har det svårt i dagens Finland. Många hör till samhällets allra fattigaste, vilket delvis är en följd av de sparåtgärder som riktades mot den äldre befolkningen under den förra recessionen i början av 90-talet. Införandet av det brutna indexet och slopandet av folkpensionens grunddel har lett till klyftan mellan löner och pensioner blir allt större medan de stigande levnadskostnaderna drabbar löntagareoch pensionärer lika. Allt fler pensionärer syns bland andra utsatta grupper i brödköerna.
I festtal av samhällets höjdare får vi ofta höra uppskattande ord om pensionärerna som resurs i samhället. Tyvärr ser man inte mycket av denna uppskattning i vardagen eller i den offentliga diskussionen. Kostnaderna för pensioner och behovet av vård och omsorg är de frågor som dominerar. Ändå har den äldre generationen under sitt yrkesverksamma liv betalat skatt och pensionsavgifter för sin kommande pension och betalar självfallet fortfarande skatt. De skattesänkningar som gjorts under de senaste åren har gällt löntagarna medan många pensionärers skatteprocent har ökat. Andelen äldre som är i behov av resurskrävande vård och omsorg är sist och slutligen mycket liten i relation till hela antalet pensionärer. Å andra sidan sparar samhället in på utgifter för olika former av service tack vare det obetalda arbete som pensionärerna utför inom tredje sektorn. De ca 300 000 närståendevårdare – i huvudsak pensionärer – som vårdar en hjälpbehövande anhörig i hemmet inte att förglömma. Pensionärerna är också goda konsumenter i den mån de har medel till det. De konsumerar dagligvaror, kultur, resor osv. Den positiva resurs som de äldre utgör glöms tyvärr oftast bort när vi diskuterar äldrepolitik.
De äldre är inte en grå massa eller ett presumtivt sparobjekt för frustrerade beslutsfattare.
Samhället har arbetat för bättre välfärd under hela efterkrigstiden. En följd av det är att vår livslängd har ökat. En realitet som måste accepteras är därför att antalet äldre snabbt har ökat och fortfarande ökar. Ingen är dock betjänt av att olika grupper i samhället ställs mot varandra. Det är mera konstruktivt och avgjort mera fruktbart att i samförstånd arbeta för att förbättra utsatta gruppers levnadsförhållanden.
Kommentarer
Skicka en kommentar