Samhörighet i stället för motsättningar?
Publicerad i Hbl 4.2.2011
Debatten om svenska språket och finlandssvenskarna har böljat fram och tillbaka i medierna den senaste tiden. Obligatorium, valfrihet, invektiv på webben mm har diskuterats på insändarsidorna. Hatkampanjen i medierna känns obehaglig och förolämpande och väcker därför starka känslor. Pasi Saukkonen konstaterar dock i sin medieanalys ”Varför irriterar finlandssvenskarna?” (Magma-studie 1-2011) att ”analysen av den debatt som förekommit på Helsingin Sanomats webb visar emellertid obestridligt att de som deltar är relativt få i relation till totala antalet inlägg. Några tiotal av de mest aktiva skribenterna stod för en mycket stor andel av samtliga debattinlägg.” Det som ett tiotal personer ger uttryck för kan inte vara representativt för miljoner finländare trots att webb-debattörerna vill ge sken av det. De finskspråkiga i gemen identifierar sig knappast med belackarna i medierna.
Rätten till service på svenska har i debatten varit det oftast återkommande argumentet för behovet av kunskaper i svenska. Den vinklingen upplever jag som vilseledande och förstår att den väcker negativa associationer hos många av våra finskspråkiga landsmän. Service på svenska är självfallet en synnerligen central aspekt som vi ständigt måste slå vakt om, men det är ändå inte för att betjäna oss svenskspråkiga eleverna i de finska skolorna förutsätts lära sig grunderna i svenska. Den obligatoriska undervisningen i finska och svenska infördes grundskolan med andra motiveringar. Var blev argument såsom Finlands lagstadgade tvåspråkighet, det historiska perspektivet, vår västerländska identitet, den övriga Norden som handelspartner, utbytet av kultur och erfarenheter, vår likartade samhällsutveckling? ”Farligt att förvanska en nations historia” lyder rubriken på en ledare (Vbl 26.1) skriven av Kenneth Myntti i vilken han också diskuterar angreppen på finlandssvenskarna. I vårt land förvanskas eller förtigs tyvärr numera en stor del av vår historia.
I ett kortare tidsperspektiv kan nordiska språkkonventionen från år 1987 erbjuda ett motiv till behovet av ”nyttosvenska”. Syftet med konventionen är att underlätta kontakten mellan nordiska medborgare och myndigheter samt andra offentliga institutioner. År 2006 undertecknade de nordiska undervisningsministrarna en deklaration om nordisk språkpolitik. Deklarationen utgår från att alla nordbor har rätt a) att tillägna sig förståelse och kunskaper i ett skandinaviskt språk, så att de kan ta del i den nordiska språkgemenskapen och b) att bevara och utveckla sitt modersmål och sitt nationella minoritetsspråk. Målet är att alla nordbor kan kommunicera med varandra, i första hand på ett skandinaviskt språk. Nordismen kan vi glömma, nu är det EU som gäller hör man ibland. Det säger dock sig självt att tusen år av nordisk gemenskap inte kan utplånas. Ett likartat samhällssystem och likadana värderingar är också den bas de nordiska länderna bygger på i samarbetet på europeiskt och internationellt plan.
Många förslag till hur vi skall tackla de problem som nu finns i undervisningen och i attityderna till svenska bland skoleleverna har framförts i insändarspalterna. Ett av de alternativ som framförts är också att i stället för den obligatoriska undervisningen i svenska kräva en bättre garanti för service på svenska och en fungerande tvåspråkighet. Hur garantin i praktiken skulle förverkligas är svårt att se. Hänvisning till språklag och garantier båtar tyvärr föga då argumenten t ex inom vårdsektorn och äldreomsorgen är att det inte finns tillgång till svensktalande personal. Jag tror mera på tidigareläggning av undervisningen, mera motiverande och kvalitativt bättre undervisning kombinerat med nya infallsvinklar såsom t ex Folktingets ny giv, tidningen Kimpassa, vars syfte är att skapa samhörighetskänsla och dialog i stället för motsättningar och monolog.
Debatten om svenska språket och finlandssvenskarna har böljat fram och tillbaka i medierna den senaste tiden. Obligatorium, valfrihet, invektiv på webben mm har diskuterats på insändarsidorna. Hatkampanjen i medierna känns obehaglig och förolämpande och väcker därför starka känslor. Pasi Saukkonen konstaterar dock i sin medieanalys ”Varför irriterar finlandssvenskarna?” (Magma-studie 1-2011) att ”analysen av den debatt som förekommit på Helsingin Sanomats webb visar emellertid obestridligt att de som deltar är relativt få i relation till totala antalet inlägg. Några tiotal av de mest aktiva skribenterna stod för en mycket stor andel av samtliga debattinlägg.” Det som ett tiotal personer ger uttryck för kan inte vara representativt för miljoner finländare trots att webb-debattörerna vill ge sken av det. De finskspråkiga i gemen identifierar sig knappast med belackarna i medierna.
Rätten till service på svenska har i debatten varit det oftast återkommande argumentet för behovet av kunskaper i svenska. Den vinklingen upplever jag som vilseledande och förstår att den väcker negativa associationer hos många av våra finskspråkiga landsmän. Service på svenska är självfallet en synnerligen central aspekt som vi ständigt måste slå vakt om, men det är ändå inte för att betjäna oss svenskspråkiga eleverna i de finska skolorna förutsätts lära sig grunderna i svenska. Den obligatoriska undervisningen i finska och svenska infördes grundskolan med andra motiveringar. Var blev argument såsom Finlands lagstadgade tvåspråkighet, det historiska perspektivet, vår västerländska identitet, den övriga Norden som handelspartner, utbytet av kultur och erfarenheter, vår likartade samhällsutveckling? ”Farligt att förvanska en nations historia” lyder rubriken på en ledare (Vbl 26.1) skriven av Kenneth Myntti i vilken han också diskuterar angreppen på finlandssvenskarna. I vårt land förvanskas eller förtigs tyvärr numera en stor del av vår historia.
I ett kortare tidsperspektiv kan nordiska språkkonventionen från år 1987 erbjuda ett motiv till behovet av ”nyttosvenska”. Syftet med konventionen är att underlätta kontakten mellan nordiska medborgare och myndigheter samt andra offentliga institutioner. År 2006 undertecknade de nordiska undervisningsministrarna en deklaration om nordisk språkpolitik. Deklarationen utgår från att alla nordbor har rätt a) att tillägna sig förståelse och kunskaper i ett skandinaviskt språk, så att de kan ta del i den nordiska språkgemenskapen och b) att bevara och utveckla sitt modersmål och sitt nationella minoritetsspråk. Målet är att alla nordbor kan kommunicera med varandra, i första hand på ett skandinaviskt språk. Nordismen kan vi glömma, nu är det EU som gäller hör man ibland. Det säger dock sig självt att tusen år av nordisk gemenskap inte kan utplånas. Ett likartat samhällssystem och likadana värderingar är också den bas de nordiska länderna bygger på i samarbetet på europeiskt och internationellt plan.
Många förslag till hur vi skall tackla de problem som nu finns i undervisningen och i attityderna till svenska bland skoleleverna har framförts i insändarspalterna. Ett av de alternativ som framförts är också att i stället för den obligatoriska undervisningen i svenska kräva en bättre garanti för service på svenska och en fungerande tvåspråkighet. Hur garantin i praktiken skulle förverkligas är svårt att se. Hänvisning till språklag och garantier båtar tyvärr föga då argumenten t ex inom vårdsektorn och äldreomsorgen är att det inte finns tillgång till svensktalande personal. Jag tror mera på tidigareläggning av undervisningen, mera motiverande och kvalitativt bättre undervisning kombinerat med nya infallsvinklar såsom t ex Folktingets ny giv, tidningen Kimpassa, vars syfte är att skapa samhörighetskänsla och dialog i stället för motsättningar och monolog.
Kommentarer
Skicka en kommentar