Äldreomsorgslag med tandlösa formuleringar

Förslaget till Äldreomsorgslagen – länge utlovat och med stora förväntningar emotsett - har väckt en omfattande kritik. Redan det officiella namnet förskräcker: Lagen om stöd för de äldres verksamhetsförmåga och de äldres social- och hälsovårdstjänster! De som arbetar inom vården och som är engagerade i att utveckla äldrepolitiken är besvikna över de många allmänt hållna, tandlösa formuleringarna i förslaget. Varför då denna frustration? Här några exempel:

År 2008 formulerade Social- och hälsovårdsministeriet kvalitetsrekommendationer för vården av äldre omfattande bl a hur personalstyrkan i förhållande till boende inom dygnet- runt vården skulle dimensioneras. Det har visat sig att rekommendationerna inte efterföljs av alla kommuner. Därför behövs det enligt de övervakande myndigheterna en skärpning genom att de stadgas i lag. I förslaget till äldreomsorgslagen har dock minimikraven utelämnats för att inte tala om att de skulle ha höjts. Under senare år har ”alltför få händer” i vården setts som orsak till de i medierna omvittnade inhumana förhållandena i många vårdenheter för äldre. I stället för att nu stadga om personalstyrkan skall detta enligt lagförslaget ske ”vid behov” genom en förordning. Dock först efter att man följt med utvecklingen inom vården sedan lagen år 2014 - 2015 trätt i kraft.  En eventuell förordning i en obestämd framtid hjälper föga den stressade och frustrerade personal som nu arbetar inom hemvården och olika vårdenheter för äldre.   

I det första utkastet till lagen, som skickades på remiss för cirka ett år sedan, ingick ett stadgande om rätt till subjektiv vård. Den som fyllt 80 år, tidigare var 75 år gränsen, hade rätt att få service enligt sitt behov. I det nya lagförslaget har detta stadgande lämnats bort. Motiveringarna till varför den subjektiva rätten saknas övertygar inte.

I lagförslaget ingår en paragraf om rätt till service som dock inte är förknippat med ålder utan med väntetid. Vård eller annan stödservice bör ges utan ”obefogat dröjsmål” om behovet är akut. Om behovet inte är akut skall servicen ges senast inom tre månader. ”Obefogat dröjsmål” är ett uttryck som lämnar rummet fritt för tolkning. För den som är i behov av stödtjänster är igen tre månader en lång väntetid! Genom lagen vill man råda bot på att de äldre behandlas ojämlikt beroende på i vilken kommun han/hon är bosatt. Det finns en fara för att ojämlikheten fortsätter p.g.a. motsvarande opreciserade uttryck.

Enligt lagförslaget skall det i framtiden finnas ett äldreråd i varje kommun. Detta är ett klart framsteg.. Genom äldre råden skall de äldres delaktighet i planering och utformning av respektive kommuns äldrepolitik öka. De skall bl a ta ställning till kvaliteten i vården och förutsätts höras i frågor som gäller omgivning, boende, servicebehov, dvs egentligen i alla sektorer i kommunen. I de kommuner där det redan finns äldreråd varierar deras möjlighet att påverka i hög grad från kommun till kommun. Detta framgår t.ex. i en färsk utredning som gjorts av Tankesmedjan Lokus. För att paragrafen om äldreråden inte skall bli en död bokstav krävs en avsevärd förstärkning av deras status och befogenheter.

Rätten till service på modersmålet finska eller svenska nämns inte i lagförslaget lika litet som  hänvisningar till andra lagar i vilka denna rätt stadgas. Detta är en fundamental brist som bör rättas till vid den slutliga utformningen av lagen. Det har tyvärr visat sig att det är långt från grundlag och språklag till servicen på kommunnivå.

Kommunstrukturen och strukturen inom social- och hälsovården håller på att förnyas. Det är sålunda en fruktbar tid för att se över äldrepolitiken i vårt samhälle. Äldreomsorgslagen är ett led i utformningen av äldrepolitiken. Den får inte bli en kompromissernas kompromiss!