Dragkamp om äldreomsorgslagen?

Skall minimiantalet vårdare per äldre i långvården skrivas in i den kommande lagen om äldreomsorg eller skall vi nöja oss med rekommendationerna från år 2008? Frågeställningen har aktualiserats efter omsorgsminister Maria Guzenina-Richardssons uttalande om att minimiantalet vårdare bör fastställas i lag eftersom rekommendationerna inte lett till att vården förbättrats. Bl. a HS (25.7) och VN (26.7) har behandlat ministerns åsikt på ledarplats. Man förundrar sig främst över att hennes ändrade åsikt avviker från lagförslaget och från hennes tidigare positiva uttalande om detsamma. Syftet – att förbättra vården – lyfts däremot inte fram trots att VN konstaterar att en viktig orsak till bristerna i vården är att vårdarna är för få. HS rubricerar sin ledare ”God vård kräver pengar”. Kostnaderna är den andra aspekten som lyfts fram i vardera ledaren.

Hur skall vi ha det – satsa på god vård och tillräckliga resurser eller fortsätta att endast rapportera i press, TV och olika utredningar om skriande brister inom äldreomsorgen där vården blivit vanvård på många håll?

Ett argument mot lagstadgat personalkrav, utöver de ökade kostnaderna, är svårigheten att få utbildad personal. Enligt uppgift arbetar dock tusentals vårdutbildade inom andra områden eller inom vården utomlands. Bristen på personal skulle avhjälpas om t o m en liten del av dessa skulle motiveras att börja arbeta inom äldrevården. I dag arbetar en alltför liten personal med en alltför stor arbetsbörda inom ett område som ofta får negativ men sällan positiv uppmärksamhet. Många av dem som arbetar inom vården upplever att de inte har möjlighet att sköta sina uppgifter på det sätt som deras utbildning förutsätter. Svårt måste det vara att låta hjälplösa åldringar i timtal ligga i nedsmutsade blöjor, att se dem bli undernärda på grund av att det inte finns tid att hjälpa dem med maten, att lägga dem till sängs på eftermiddagen för att det inte finns tillräckligt med kvällspersonal. Knappast en framtid som de unga ser framför sig när de söker sig till en utbildning inom vården!

Diskussionen om personalstyrkan har främst rört dimensionering inom dygnet-runt-vården.
Lika angeläget är det att diskutera dimensioneringen inom hemvården. Trenden har redan i ett antal år varit att minska platserna inom anstaltsvården och att de äldre skall bo hemma så länge som möjligt. Detta förutsätter att det finns tillräckligt stödtjänster inom den öppna vården. I många (de flesta?) kommuner har den öppna vården emellertid inte fått ökade resurser i samma takt som anstaltsplatserna har minskats. Hemvården har medikaliserats mer och mer och kriterierna för att få hemvård har skärpts. De äldre som beviljas hemvård får oftast nöja sig med korta besök under vilka de nödvändigaste åtgärderna utförs snabbt och ”effektivt. Många är också de som får avslag på sin ansökan om hemvård trots svårigheter med att klara sin vardag utan hjälp. Inom hemvården saknas tillsvidare både kvalitets-och kvantitetskrav. Det är dags att åtgärda denna uppenbara brist!

SFP kräver i sin resolution från partidagen detta år att det i lagen om äldreomsorg stiftas om ett minimiantal av personal anpassat till antalet klienter, det faktiska vårdbehovet och de utrymmen som står till disposition för att kunna garantera en kvalitativ vård för de äldre.
Det finns dock olika syn i andra politiska partier på behovet av lagstadgade minimikrav på antalet vårdare. Det finns sålunda en fara för att det uppstår en dragkamp mellan partierna förrän lagen ens nått riksdagen. Förhoppningsvis kan ändå tillräcklig politisk enighet uppbådas så att slutresultatet blir en lag som verkligen garanterar de äldre en god omsorg. Det är inte endast de hjälpbehövande äldre som berörs av lagen utan även deras anhöriga och inte minst personalen. Lagen om äldreomsorg bör få en utformning värdig en nordisk välfärdsstat.